Känns som att jag hamnar där hela tiden, i den delen av depressionen när jag tänker att det vänder. Men jag hamnar alltid i svackan igen. Nu hoppas jag att det är annorlunda, för jag har äntligen börjat ta hand om mig själv. Den här våren har varit bland det värsta jag varit med om sen jag blev deprimerad för fyra år sedan. Men jag går ju i terapi hos en väldigt bra psykolog, går på antidepp sen några dagar. Jag har inte vågat kontakta vården, speciellt inte sen ett väldigt dåligt bemötande av en läkare på vårdcentralen i höstas. Men min psykolog var orolig för mig när vi skulle ha uppehåll över sommaren. Så nu har jag fått medicin, sjukpenning och en läkare på psyk. Det är det mest konkreta jag gjort under dom här åren. Om jag inte nådde botten under den här perioden så vet jag inte hur långt en kan falla. Jag är försiktigt positiv, hoppas för allt i världen att detta ska bli slutet för den här depressionen. 
Bild från tidigare idag, trött och snurrig.
 
Imorgon skulle du fyllt 51, om några veckor är det din dödsdag. 51 är ingen speciell ålder, men för fjärde året kommer din födelsedag passera utan frukost på sängen och tårta. För fjärde gången kommer den nionde juli vara en dag som bara passerar. Du gillade inte att fira, men jag tror att du ändå uppskattade uppmärksamheten. Ett år firade vi din födelsedag i din släkts gamla torp, jag minns din tacksamhet och hur du skrattade när mamma gav dig en t-shirt där det stod Vimmerby på. Nu händer det att jag sover i den, för att jag saknar dig. Vimmerby och torpet var ett ställe som jag vet betydde allt för dig. Jag tror att du hade blivit minst lika ledsen som jag när det såldes för något år sedan, för det var dit du flydde. Torpet symboliserar dig, doften i det gamla huset är doften av en pappa som mår bra. Sist jag var där så var det med dig. Vi var där tillsammans med din morbror och hans fru, som ägde huset. Vi gick på Visfestivalen i Västervik, vi såg Staffan Hellstrand och Perssons pack. Egentligen gillade jag inga andra som spelade där, men det är en av få stora saker som vi gjort tillsammans, bara du och jag pappa. Jag kan höra hur du säger det "Du och jag Clara, du och jag". 
 
Men den nionde juli kommer alltid vara din dag pappa.
Jag ska dricka en kopp kaffe och minnas dig. 
 
Pappa på sin 45årsdag ståendes på torpets tak, sommaren 2009.
Hej bloggen! Förlåt för att du fått lida, det är mycket som händer nu. Jag är mitt i ett märkligt limbo, å ena sidan har jag aldrig mått bättre, men å andra sidan har jag aldrig mått sämre. Känns som att det har med min ålder att göra, jag är någonstans mellan ung och vuxen. I december fyller jag 20, har någon slags bild av att jag ska ha koll då, då ska jag rituellt träda in i vuxenlivet. Ser framför mig en stor snippa klädd i blommor, hur jag föds igen, vilket är märkligt med tanke på årstiden. Men du måste inte Clara, du får vara barn hur länge du vill, så länge du klarar skolan, så länge du blir godkänd på tentorna är allt lugnt. Men blir du inte godkänd får du göra hur många omtentor som helst, bara kroppen orkar. Min psykolog frågade varför jag har så bråttom, jag som är så ung. Det kan jag också undra, hjärtat känns som en tickande klocka. Jag är inte rädd för att dö, ser det snarare som en befrielse, men jag känner att jag måste växa upp snart.
 
Du går på Universitetet nu, nu ska väl alla vuxna rutiner äntligen komma. Men jag kommer nog aldrig bli vuxen, måste bara inse att det är okej. Pappa dog när han var 48, han hann med massor, visst betyder det att jag också kommer hinna med massor? Jag har redan hunnit mer massor, varför har jag så bråttom? Kära psykolog, jag vet inte. Vi försöker rota i mig, min psykolog och jag. Än så länge har vi nog bara insett den enorma mängd trådar det finns att dra i. Minsta del av min kropp och medvetande är kopplat till ett trauma eller en på något vis avgörande händelse i mitt liv. Vi människor är ju som bekant svampar, vi suger åt oss allt vi kan tänkas komma över. Jag saknar att tänka på något annat än skolan, även fast jag aldrig läst något så intressant, men jag saknar att spåna iväg. Skriva dikter om flingsalt, klor i trädkronor och Centerpartitet.
 
Jag har alltid varit intresserad av människor, från våra små egenheter till ritualer, både i samtiden och ur ett historiskt perspektiv. Det är det jag läser om på universitetet, de flesta är lika nördiga som jag, men ibland känns det konstigt att etnologi är ett riktigt ämne. Trots vimlet blir jag lugn av det som händer, att befinna sig någonstans där det händer saker. Gymnasiet kändes stilla, som att någon hade stannat tiden i Fryshusets gamla industrilokaler, jag får en känsla av damm. Ni vet bilden av små dansande dammkorn som seglar ner mot golvet, hur de reflekteras i vårsolen. Förlåt bloggen, men du vet hur jag är. Sedan jag startade dig i mitten av sommaren 2009 har du hängt med mig i vått och torrt. Vi har inte alltid varit så nära, det har gått månader utan att vi hörts av. Men jag kommer aldrig lämna dig, jag lovar. För vi har något speciellt, du och jag.
 
Jag bjussar på en låt som gör mig lugn, lugn och trygg.  

Liknande inlägg