Det är internationella kvinnodagen och jag är trött. Inte på dagen i sig utan på det faktum att den fortfarande behövs. Trött på att behöva kämpa. Trött på att patriarkatet slår mig i ansiktet så fort jag öppnar ögonen. Trött på radikalfeminismens transfobi och ifrågasättandet av min könsidentitet. Trött på queerfeminismen i sin kamp för att bryta normer istället skapar nya. Trött på att antas vara kvinna, trött på att exkluderas från kvinnoseperatism, trots att jag upplever samma förtryck som kvinnor i allmänhet. Trött på att inte kunna andas.Trött på att förväntas slå mot partiarkatet varje dag. Att aldrig få släppa allt. Jag vill börja om, hitta på något nytt, skita i allt. Trött på att inte få hata mig själv, trött på att inte få älska mig själv. Trött på att förväntas kunna allt, trött på förväntan att jag inte kan någonting. Trött på att bita ihop och lugna ner mig. Trött på att aldrig göra rätt.
Bilden sammanfattar min känsla idag, jag orkar ingenting.
 
 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej