Snurr snurr snurr
Mina fingrar nuddar väggen
Fortare fortare fortare
 
Armarna svingas när jag långsamt
tappar balansen 
Knäna viker sig
 
Skrubbsår fyllda med damm
från mattan 
 
Händerna mildrar fallet
 
Jag vänder mig om
Lägger mig på rygg
och sjunker 

Texten om följer är ett tal om min kärlek för böcker om jag skrev i gymnasiet. Har valt att inte ändra eventuella fel i respekt för den yngre versionen av mig själv. 

-

"Kärleken kom till mig på västra Söder, bland fula hyreshus och asfalterade lekplatser, blankvåta parkeringar och klätterställningar i impregnerat trä. Här uppe under en järngrå novemberhimmel mötte jag den på allvar, och ljuset tändes inom mig. Adventsstjärnor lyste i fönstren runt den ödsliga gårdsplanen, och jag visste att fast jag hade förlorat mig själv totalt så hade jag också för allra första gången i mitt liv kommit hem."

Det där är inledningen till boken Stjärnor utan svindel som är skriven av Louise Boije af Gennäs. Och just det långa citatet beskriver min kärlek till böcker väldigt bra. Säg så här:

Min egen kärlek för böcker kom till mig i östra Skogås, bland gula radhus och gles skog, ett tomt centrum och nyponsoppa. Under en blå molnfylld himmel öppnades en helt ny värld, och ljuset tändes inom mig. Gatulampor lyste upp förortens ödsliga vägar, och jag visste att trots mina lässvårigheter så hade jag hittat mig själv i just läsandet. 

Jag är ingen bokslukare. Men när jag väl hittat en författare eller serie som jag tycker om så läser jag allt. För min boksmak är svår. På grund av min dyslexi så orkar jag inte läsa alla böcker. Men det är också svårt att hitta genrer som jag tycker om. Varken fantasy, deckare eller chick lit intresserar mig. Om jag skulle sätta ord på min boksmak så är skulle det bli ”Verklighetsromantik med politiska och/eller musikaliska influenser”.  

Men det var inte med Stjärnor utan svindel som det började. Efter många år av att försöka förstå det skrivna ordet hittade jag Små citroner gula, skriven av Kajsa Ingemarsson. Det var genom den boken som min kärlek för böcker kom som sagt ”i östra Skogås, bland gula radhus och gles skog” 

Det var något med det enkla sättet att skriva. Men också att samtidigt kunna beskriva vardagen med förfinande och poetiska ord. Jag minns att jag blev så lycklig. Det går att fastna i en bok, letar du bara lite så finns den perfekta boken för dig. Det kändes fantastiskt att dras in i bland orden, att inte kunna vänta tills nästa sida. Istället för att tvinga sig igenom stycke efter stycke. Då kändes det stort att ha läst ett kapitel. Nu ville jag bara ha mer efter att sista meningen var läst.  

Utan att låta för klyschig så vill jag ändå beskriva känslan med böcker. Det är något speciellt med att dras in en annan värld. Att ord kan göra så mycket. Är det inte fantastiskt att till och med kunna börja gråta tack vare ord som omsorgsfullt placerats ut efter varandra. Att kunna bli arg, att känna saknad. 

Men böcker tar slut. När sista ordet är läst, det är då boken ska bedömas. Känslan när en har läst ut en riktigt bra bok är svår att ta på. För mig handlar det om en udda blandning av tomhet, lycka och förvirring. Det är svårt att greppa. Men så är det.