Hej bloggen! Förlåt för att du fått lida, det är mycket som händer nu. Jag är mitt i ett märkligt limbo, å ena sidan har jag aldrig mått bättre, men å andra sidan har jag aldrig mått sämre. Känns som att det har med min ålder att göra, jag är någonstans mellan ung och vuxen. I december fyller jag 20, har någon slags bild av att jag ska ha koll då, då ska jag rituellt träda in i vuxenlivet. Ser framför mig en stor snippa klädd i blommor, hur jag föds igen, vilket är märkligt med tanke på årstiden. Men du måste inte Clara, du får vara barn hur länge du vill, så länge du klarar skolan, så länge du blir godkänd på tentorna är allt lugnt. Men blir du inte godkänd får du göra hur många omtentor som helst, bara kroppen orkar. Min psykolog frågade varför jag har så bråttom, jag som är så ung. Det kan jag också undra, hjärtat känns som en tickande klocka. Jag är inte rädd för att dö, ser det snarare som en befrielse, men jag känner att jag måste växa upp snart.
 
Du går på Universitetet nu, nu ska väl alla vuxna rutiner äntligen komma. Men jag kommer nog aldrig bli vuxen, måste bara inse att det är okej. Pappa dog när han var 48, han hann med massor, visst betyder det att jag också kommer hinna med massor? Jag har redan hunnit mer massor, varför har jag så bråttom? Kära psykolog, jag vet inte. Vi försöker rota i mig, min psykolog och jag. Än så länge har vi nog bara insett den enorma mängd trådar det finns att dra i. Minsta del av min kropp och medvetande är kopplat till ett trauma eller en på något vis avgörande händelse i mitt liv. Vi människor är ju som bekant svampar, vi suger åt oss allt vi kan tänkas komma över. Jag saknar att tänka på något annat än skolan, även fast jag aldrig läst något så intressant, men jag saknar att spåna iväg. Skriva dikter om flingsalt, klor i trädkronor och Centerpartitet.
 
Jag har alltid varit intresserad av människor, från våra små egenheter till ritualer, både i samtiden och ur ett historiskt perspektiv. Det är det jag läser om på universitetet, de flesta är lika nördiga som jag, men ibland känns det konstigt att etnologi är ett riktigt ämne. Trots vimlet blir jag lugn av det som händer, att befinna sig någonstans där det händer saker. Gymnasiet kändes stilla, som att någon hade stannat tiden i Fryshusets gamla industrilokaler, jag får en känsla av damm. Ni vet bilden av små dansande dammkorn som seglar ner mot golvet, hur de reflekteras i vårsolen. Förlåt bloggen, men du vet hur jag är. Sedan jag startade dig i mitten av sommaren 2009 har du hängt med mig i vått och torrt. Vi har inte alltid varit så nära, det har gått månader utan att vi hörts av. Men jag kommer aldrig lämna dig, jag lovar. För vi har något speciellt, du och jag.
 
Jag bjussar på en låt som gör mig lugn, lugn och trygg.