"Er generation är ledsen, jag har aldrig stött på en generation som är så ledsen", det var min väns mamma som sa det. Hen är 60talist, dom hade drömmar. Vi - 90talisterna, är ledsna.
Jag hade inte tänkt på det på det sättet innan, men min väns mamma har väldigt rätt i det hen säger. 60talisterna formades både av ett 70 och 80tal med hopp om en bättre värld. Världen var långt ifrån bra men den kunde bli bättre, för tillslut föll järnridån. Det var en tid när de som gick i skolan fick höra att de gick i en av världens bästa, Sverige var i framkant. Det fanns bostäder, jobb och något att leva för. 
 
Min egen skolgång är kantad av bristen på resurser, friskolor utan regelverk och utbrända lärare. Att miljön blir allt sämre och att det är upp till oss att rädda den har varit ett mantra, från de första åren i grundskolan till min sista termin i gymnasiet. Men det jag lärt mig är att det redan är kört. Det finns nog några bostäder, men dom har bara de rikaste råd att hyra eller köpa. Jag har inga drömmar, jag vill inte "bli något", jag vill ha en inkomst och en möjlighet att flytta hem ifrån. Alla nya generationer kallas lata, skillnaden är bara att vi på ett så tydligt vis, är en produkt av de tidigare generationer skapat - och nu är det inte positivt. Vi sägs vara den första generationen som kommer ha det sämre än våra föräldrar. Självklart finns det undantag. Men den här gruppen, av ungdomar och unga vuxna som pluggar "för att ha något att göra" bara växer. Vi blir inget, för det finns inget att bli när var fjärde ungdom är arbetslös. Men pluggar vi inte så kan vi inte slå oss fram på den konkurrenskraftiga arbetsmarknaden. 
 
Det är ingen slump att den psykiska ohälsan är så utbredd bland oss ungdomar. Vi förväntas prestera, jobba för skitlön och bo på soffor. Skulle inte du också vara ledsen då? Som en extra krydda på detta så finns det knappt psykiatrin kvar. Dom som ens orkar söka hjälp blir hemskickade med antidepp. Vi går runt som zombies i en dimma som bara berättar hur värdelösa vi är. 
 
Vet du vad jag drömmer om? En vardag där jag slipper betongblocken på axlarna, dom är oron över pengarna. Det är en bitande ångest som jag inte lär bli av med på väldigt länge.  
 

Här illustrerar jag vackert min känsla inför framtiden
 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej