"Er generation är ledsen, jag har aldrig stött på en generation som är så ledsen", det var min väns mamma som sa det. Hen är 60talist, dom hade drömmar. Vi - 90talisterna, är ledsna.
Jag hade inte tänkt på det på det sättet innan, men min väns mamma har väldigt rätt i det hen säger. 60talisterna formades både av ett 70 och 80tal med hopp om en bättre värld. Världen var långt ifrån bra men den kunde bli bättre, för tillslut föll järnridån. Det var en tid när de som gick i skolan fick höra att de gick i en av världens bästa, Sverige var i framkant. Det fanns bostäder, jobb och något att leva för. 
 
Min egen skolgång är kantad av bristen på resurser, friskolor utan regelverk och utbrända lärare. Att miljön blir allt sämre och att det är upp till oss att rädda den har varit ett mantra, från de första åren i grundskolan till min sista termin i gymnasiet. Men det jag lärt mig är att det redan är kört. Det finns nog några bostäder, men dom har bara de rikaste råd att hyra eller köpa. Jag har inga drömmar, jag vill inte "bli något", jag vill ha en inkomst och en möjlighet att flytta hem ifrån. Alla nya generationer kallas lata, skillnaden är bara att vi på ett så tydligt vis, är en produkt av de tidigare generationer skapat - och nu är det inte positivt. Vi sägs vara den första generationen som kommer ha det sämre än våra föräldrar. Självklart finns det undantag. Men den här gruppen, av ungdomar och unga vuxna som pluggar "för att ha något att göra" bara växer. Vi blir inget, för det finns inget att bli när var fjärde ungdom är arbetslös. Men pluggar vi inte så kan vi inte slå oss fram på den konkurrenskraftiga arbetsmarknaden. 
 
Det är ingen slump att den psykiska ohälsan är så utbredd bland oss ungdomar. Vi förväntas prestera, jobba för skitlön och bo på soffor. Skulle inte du också vara ledsen då? Som en extra krydda på detta så finns det knappt psykiatrin kvar. Dom som ens orkar söka hjälp blir hemskickade med antidepp. Vi går runt som zombies i en dimma som bara berättar hur värdelösa vi är. 
 
Vet du vad jag drömmer om? En vardag där jag slipper betongblocken på axlarna, dom är oron över pengarna. Det är en bitande ångest som jag inte lär bli av med på väldigt länge.  
 

Här illustrerar jag vackert min känsla inför framtiden
 
Att vara arbetslös, vet verkligen folk över 30 hur det är att vara arbetslös? För enda sedan jag tog studenten och skrev in mig på Arbetsförmedlingen har jag fått höra väldigt konstiga saker. Som att det är lätt att få jobb, eller att jag skulle vara kräsen.
 
Min handläggare på Arbetsförmedlingen påminner mycket om en fd lärare. Hen är peppad, tror att alla som sitter i rummet kommer få jobb inom tre månader. Vi är ungdomar upp till 25 som skrivit in oss och nu är på vårt första möte, det känns som en högstadieklass, ingen säger ett ord. Vi får fylla i ett papper, jag vågar knappt säga något när jag som första person lämnar in det till handläggaren. Sen får jag gå hem, under de första tre månaderna har jag inget annat än lite mejlkontakt med min handläggare. Vid den här tiden har jag inte ens ett CV. En vecka tidigare hade jag skrivit in mig och fått en plats på tidigare nämna möte. Då hade jag berättat om att jag saknade CV, i hopp om att få hjälp med det. Då skrattade den som hjälpte mig åt mig, sådant får jag fixa själv. Med hjälp av CV-mallar och min syster fixade jag ett papper som ändå påminner om ett CV. Utan arbetslivserfarenhet eller utbildningar utöver gymnasiet är det inte mycket en kan fylla en CV med. Men jag använde mina mediakunskaper och formgav det snyggt i InDesign. 
 
När jag började söka jobb så skickade jag med mitt CV och ett kort "Hej jag söker det här jobbet, bifogar CV, hoppas vi ses", ingen hade berättat för mig vad personligt brev var för något. Men nu har jag fattat det, så den där lilla texten har utvecklats. Ibland sitter jag i en timme och formulerar ett brev, ibland 10min, beroende på dagsformen och själva jobbannonsen. Varför fick jag ingen mall av Arbetsförmedlingen? Med tanke på hur viktigt det är så borde det ingå i bunten av papper som en får när en skriver in sig. 
 
Det har gått fyra månader sedan jag träffade min hurtiga handläggare för första gången. Sen dess har jag i snitt sökt 20st jobb i månaden. Det är inte superbra, men det är ungefär vad jag orkar om jag sitter några dagar i månaden och skriver personliga brev till pizzerior. Jag undrar om folk som aldrig varit arbetslösa (ja dom finns) vet hur det är att gå hemma utan varesig rutiner eller pengar? Vet dom hur det känns att inte ens få svar, eller när en väl får svar få veta att det var 700 andra som sökte (yep, sökte som publikvärd på Operan, 700 sökande). Det är hemskt, njuter inte direkt av det. Men denna tristess, har gjort mig orkeslös och gjort att jag tappat all form av motivation. 
 
Detta gäller inte bara mig, detta gäller var fjärde eller var femte ungdom i Sverige. Vi gör så gott vi kan, vi söker våra jobb, vi rapporterar allt vi sökt, vi går på våra intervjuer (om vi har den turen att ens bli kallad) och vi träffar vara jobbcoacher. Den som säger att vi är lata har ingen aning om hur verkligheten ser ut. För det finns en sak som lätt glöms bort: För att ens orka söka några jobb behövs någon form av socialt liv, sitter vi och söker jobb åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan finns det inte tid för sådant. Det är inte så lätt som ni får det att låta.