Våren är som bekant tillbaka efter att vintern besökte oss igen. Jag lyssnar mest på Lars Winnerbäck, ligger under täcket, njuter av solen, dricker kaffe, pratar ovanligt mycket i telefon och liknande. Om 10v tar jag studenten så det kommer nog att komma ett och annat nostalgiskt inlägg om det snart. 
 
Hej jag heter Clara och jag är livrädd för förändring. Jag ska förmodligen flytta om fem månader, förhoppningsvis börja plugga i en annan stad. Jag hatar att säga hej då till folk, är så fruktansvärt rädd att förlora dom. Jag är rädd att folk ska glömma bort mig när jag flyttar, rädd att jag inte ska vara en naturlig del av deras liv. Rädd att dom ska gå vidare utan mig. Rädd att jag ska komma tillbaka till ett Stockholm där ingen längre bryr sig om mig. En vän till mig bytte stad för att plugga i somras. Jag kunde inte sluta gråta. Vi har träffats när hen varit hemma i Stockholm igen, vi har snackat i telefon. Det är bra men det är inte som förut. Förut när vi käkade lunch ihop nästan varje vecka ett tag. Förut när vi stötte på varandra i förbundet. Hen var en del av min vardag, sen försvann det. Det värsta är väl att jag inte kunde göra något åt det. Att det bara hände. Där kommer mitt kontrollbehov in, jag kan inte hantera den här situationen. 
 
Nu när jag flyttar är jag livrädd att min bästa vän ska glömma bort att jag finns. Det är den personen jag träffar oftast utanför skolan. Det gör ont i mig när jag tänker på att vi inte kommer att sitta på samma fik, att vi inte kommer att strosa runt på moderna så pass ofta att vi kan varenda utställning. Jag är fullt medveten om att förändringar är en del av livet, att jag bara måste lära mig hantera dom. Det blir inte mer sant, men jag måste få det här ur mig. Det här med att plugga i en annan stad är väl ett sätt för mig att tvinga mig att lära mig. För jag känner att jag inte har något val. Även fast Stockholm är min fasta punkt så skulle det kännas som ett misslyckande att stanna kvar. Jag vill bevisa att jag är någon som gör något med mitt liv. Sen måste jag klippa navelsträngen från min mor och få en normal relation med henne. Ska jag flytta någonstans så är det från den här lägenheten. 
 
Men det gör ont. Det gör fruktansvärt ont. Tänker på pappa, hur han slets ifrån mig från en dag till en annan. Jag vill inte att det ska hända igen, jag vill att allt ska vara som förut. Sen kommer förnuftet och rättar mig, jag har det ganska bra nu. Men det är svårt, de erfarenheter hade jag ju inte den dagen då han försvann. 
 
 

Liknande inlägg