Nu när ångesten slagit till så är det väl tid att blogga igen. Imorgon drar jag och min mor till Göteborg. Ska bli skönt att koppla av lite efter några minst sagt stressiga dagar. Börjar få tillbaka fötterna på jorden igen, tror jag. Vaknat lite, fast besluten om att ta tag i mig själv. Målar mycket, det är skönt. Har även blivit en del sommarprat.
 
Topp tre den här sommaren är utan tvekan Baker Karim, Athena Farrokzhad och Christian Falk. Alla är röda vardagsberättelser om ett Sverige i förfall. De två första pratar också om rasism, de problematiserar vithetsnormen och krossar myten om att Sverige inte skulle vara rasistiskt. Den sista pratar om ett socialt skyddsnät som inte finns, men också om självmord. 
 
Vill du hellre höra ett mer långmält och inte lika radikalt program så rekomenderar jag Kjell Westö. En finsk författare som berättar om barndomen, solidaritet, musik och det här med att vara människa. Låter klyschigt (och det var det också) men det är ändå ett väldigt fint sommarprat som det är lätt att känna igen sig i. 
 
Jag har ingen skrivlust längre. Allt bara försvann med studenten. Rutiner, vänner, något att göra. För tillfället river halsflussen sönder mig, det gör ont att äta. Är numera arbetslös, söker jobb. Eller rättare sagt: skickar ut mitt CV till arbetsköpare som ändå inte vill anställa mig. En artonårig estet utan arbetslivserfarenhet är inte så attraktivt. Det jag saknar mest, förutom rutiner, är motivation. På ett sätt så orkar jag inte bry mig, det är för jobbigt. Men jag vet att jag måste. Jag måste ju ha en inkomst. För jag kommer stanna i Stockholm, det blir ingen flytt 65mil norrut. 
 
För några månader sedan hade jag sätt detta som ett misslyckande, skrev ett inlägg om det. Att jag inte tar tag i mig själv och stannar i stan jag vuxit upp i. Men det känns skönt, för jag orkar varken plugga eller flytta. Just nu vill jag inte läsa en till skolbok på ett bra tag. Men jag kommer ju inte kunna flytta hemifrån, vilket jag verkligen vill och förmodligen behöver. Det kommer ta åratal att få en bra bostad här, i Umeå kan jag redan få en studentlägenhet. 
 
Men just nu är det bara att köra på. Är fullt övertygad om att det kommer att lösa sig. På grund av dyslexin kommer jag dessutom få extra hjälp från Arbetsförmedlingen (hur dåliga dom är annars kan jag skriva ett helt inlägg om). Vill jag plugga sen så gör jag det. Har väl insett att jag inte måste göra allt nu. Att det är okej att låta saker ta tid. 
 
Här kommer en bild på mig och Big ben: