Jag mår inte speciellt bra just nu, psykiskt. Vilket har lett till att jag inte har lika stor aptit, vilket i sin tur lett till att jag gått ner i vikt. Vilket naturligtvis inte känns så bra, mina kläder sitter inte som dom ska. Men det värsta är att det känns som att kroppen har gett upp. Att det psykiska blivit fysiskt.
 
Men sen finns det en annan aspekt. Det här med skönhetsideal. Jag är medveten om strukturen och har under de senaste åren försökt att lära mig att skita i de. Jag har som många andra kämpat med att acceptera min kropp. Att kunna leva med mig själv och inte behöva må dåligt så fort jag ser mig själv i spegeln. Nu när jag gått ner i vikt så finns det något i bakhuvudet som liksom tycker om de. Det finns något som tänker att jag kan fortsätta käka ett mål, max två mål om dagen. Det finns något som säger att jag kommer bli så snygg. Något som säger att jag kommer vara nöjdare med mig själv. Sen vaknar jag upp, för jag vet att det inte stämmer. Men de finns ju där i bakhuvudet.
 
Jag kan titta på bilder från några år sedan när jag var smalare, vägde 5-10kg mindre. Jag mådde så fruktansvärt dåligt även då, mycket värre än nu. Men jag var stolt och brukade nästan skryta om mitt låga BMI. Jag var nästan mallig när jag berättade att jag låg på gränsen till underviktig. Det är inte under några omständigheter värt de, de är bara sjukt. Även fast jag har en mycket sundare syn på min kropp nu och har blivit bättre på att distansera mig från reklam. Så finns osäkerheten där, det är väldigt få som inte påverkas av idealen, omedvetet eller ej.
 
Jag triggas av PR-knepet Miss Skinny. Ja de är bra att uppmärksamma ätstörningar, de är inte dåligt i sig. Men det är inte bra att trigga människor som redan är sköra. För vi påverkas som sagt att den skiten. Jag triggas av tjejer i bikini från valfritt företag. Jag triggas av all skit som vill få mig att må dåligt, så jag ska köpa deras produkt och må bättre. Jag triggas och jag blir verkligen förbannad på den där rösten i bakhuvudet. Jag är så trött på att gå runt och må dåligt. Trött på att gå runt och aldrig känna mig nöjd. 
 
Egentligen vill jag bara må bra. 
 
 
Det blir lite märkligt det där. När jag skriver här så skriver jag om att jag aldrig skriver. Men skolan har dragit igång på allvar nu, förra veckan var det någon form av introvecka i alla (mest nya) ämnen. Det är med skräckblandad förtjusning som jag börjat mitt sista år på gymnasiet. Om nio månader tar vi studenten, nu håller vi på att fixa studentskivan. Allt går så snabbt. Går jag tillbaka i mitt bloggarkiv hittar jag detta från första dagen som etta på Fryshuset:
 
"Japp nu går man skrivare på Fryshuset, känns fett. Det var inte lika jobbigt som jag trott men ändå rätt läskigt med nytt folk. Först fick vi skirvare träffas och typ ha såna där rätt pinsamma lärakännavarandra blablabla. Sen var det lunch, såg Idde Schultz. Hon jobbar ju på Fryshuset, så himla grymt. Sen fick man träffa sin klass osv. Efteråt så åkte jag till min gamla skola. Nu inser jag på ett annat sätt vilka fina lärare jag hade. Nu när man träffar dom som människor och inte bara som lärare. Juste vi ettor får varsin macbook, känns fett."
 

Jag minns den där dagen så väl, vad jag hade på mig, hur nervös jag var. Jag minns de där övningarna när en ska lära känna varandra. Jag minns när jag träffade klassen. Jag minns att vår svensk lärare drog skämt som ingen förstod. Tiden går så fort, hur klyschigt det än låter så går det faktisk väldigt fort allting. Det känns lite härligt ändå att det är så kort tid kvar. Det trodde jag aldrig när jag klev in i receptionen på Fryshuset första dagen i ettan. 
Är en sucker för nostalgi så här är två bilder på hur jag såg ut i början av ettan.
 

Liknande inlägg