Det är ofta jag ser medelåldersmän, sextiotalister och tänker på pappa. Många är så lika honom, mellan fyrtiofem och femtio. Kärleken till musik, politik och den där värmen. Det gör så ont när jag ser vänner med sina pappor, eller bara män på stan. Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen när jag tänker på att jag aldrig kommer få tillbaka min pappa. Jag saknar hans varma kramar och ansiktet med skäggstubb. Jag saknar att gå ner för trappan i radhuset på morgonen och höra kaffebryggaren, för att sedan se pappa sittandes i köket med en kopp. Att få en kram och känna den där doften av nybryggt kaffe. Jag kan se framför mig hur han sitter med tidningen framför sig, hur han bara läser rubrikerna och några notiser.
 
Jag saknar en sådan liten sak som att ha två föräldrar, att ha två personer att vända sig till. Sen syrran flyttade har jag bara min mor att prata med hemma. Jag saknar att vara en familj på fyra personer. Jag saknar att diskutera, jag saknar att höra hur stolt du var över mig pappa. För min far var även han minst i familjen och dyslektiker samt hade det svårt i skolan. Vi förstod varandra på det sättet. Pappa var så stolt över mig, över att jag gick ut nian med helt okej betyg. Att jag skulle börja gymnasiet och kunna studera vidare. Det var ingen självklarhet för min far som kom från en rätt fattig arbetarfamilj. Det är ganska enkelt, jag saknar att ha en pappa, att ha min pappa i mitt liv. 
Pappa och jag
 

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej