Okej nu blir jag riktigt jävla förbannad. Igår skedde det en kapning av en buss, alla passagerare blev mördade. En väldigt hemsk sak som inte bör hända. Nu har det kommit fram vem som gjorde det, en man från Sydsudan som skulle utvisas dagen efter (idag). Ja vad säger Norges nya stadsminister Erna Solberg om det här? Jo att "Vi måste bli bättre på att upptäcka potentiella gärningsmän bland de som kommer till Norge". Ursäkta? Jag kan inte riktigt formulera hur sjukt jag tycker att det här är.
 
 
Måste jag dra ramsan igen? Det handlar om människor som flyr, människor som inte kan bo kvar i helvetet de kallar sina hemländer. Människor som är traumatiserade av tortyr. Människor får inte vård. Följer högern i Norge Alliansens väg så lär det inte finnas någon psykiatri kvar snart. Norge som under Socialdemokratiskt styrde dessutom valde att ta begränsa mottagandet av flyktingar, det var en strategi för att minska rasismen (wtf?), men nä det funkade ju inte riktigt. Sossarna blev avsatta och högern tog över. För Norge har inte bara rasister i riksdagen utan i regeringen. Norge har rasister som bär tunga ministerposter, rasister som bestämmer. Och folk undrar varför Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet.. 
 
Det är ofta jag ser medelåldersmän, sextiotalister och tänker på pappa. Många är så lika honom, mellan fyrtiofem och femtio. Kärleken till musik, politik och den där värmen. Det gör så ont när jag ser vänner med sina pappor, eller bara män på stan. Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen när jag tänker på att jag aldrig kommer få tillbaka min pappa. Jag saknar hans varma kramar och ansiktet med skäggstubb. Jag saknar att gå ner för trappan i radhuset på morgonen och höra kaffebryggaren, för att sedan se pappa sittandes i köket med en kopp. Att få en kram och känna den där doften av nybryggt kaffe. Jag kan se framför mig hur han sitter med tidningen framför sig, hur han bara läser rubrikerna och några notiser.
 
Jag saknar en sådan liten sak som att ha två föräldrar, att ha två personer att vända sig till. Sen syrran flyttade har jag bara min mor att prata med hemma. Jag saknar att vara en familj på fyra personer. Jag saknar att diskutera, jag saknar att höra hur stolt du var över mig pappa. För min far var även han minst i familjen och dyslektiker samt hade det svårt i skolan. Vi förstod varandra på det sättet. Pappa var så stolt över mig, över att jag gick ut nian med helt okej betyg. Att jag skulle börja gymnasiet och kunna studera vidare. Det var ingen självklarhet för min far som kom från en rätt fattig arbetarfamilj. Det är ganska enkelt, jag saknar att ha en pappa, att ha min pappa i mitt liv. 
Pappa och jag
 

Liknande inlägg