Kalla mig CP

Med skakiga ben rusar jag iväg så fort dörrarna öppnas. Drar i mig själv. Men stannar plötsligt. Mitt i folkmassan. Rotar i fickorna. I tygkassen. Sätter mig på en sliten bänk. Vrider om korken. Känner hur de små dropparna letar sig ner för mungiporna. Drar av mig min tunna sjal. Placerar den i fickan. Går vidare mot rulltrapporna. Håller ett stadigt grepp om räcket. Sträck på ryggen. Fram med bröstet. Höj på hakan. Le. 

 

Händerna är ovanligt stabila när jag tycker upp dörren mot verkligheten. Mot livet utanför förortsbubblan. Mot ett verkligt liv. En arbetsintervju. En mogen människa. Eller ja en mogen henniska. En sådan där henniska som tar med sig soporna på morgonen. En sådan som tar sig till sitt lokala gym och tränar efter jobbet. En sådan som inte låter disken växa. En sådan som betalar räkningarna precis när de kommer. En sådan som förvarar viktiga papper i en mapp. En sådan ska jag bli nu. Efter arbetsintervjun. Då jävlar. 

Tar upp min lilla radio. Det drar i smilbanden när jag hör introt. 

 

”Så simpel som jag är 

Kan jag inte förstå 

Hur jag ska bära mig åt 

För allt blir fel 

Och hur du ser på mig 

Stämmer ganska bra 

Med hur jag ser på mig 

SÅ KALLA MIG CEEEEPEEE 

KALLA MIG BÖG. 

DET KANSKE ÄR FEEEL 

MEN EN BRA METAFOOR 

FÖR DEN JAG ÄÄÄR 

DET JAG ÄÄÄÄÄÄÄR.” 

 

Går i takt med musiken. Gungar med axlarna. Ack jag vill inte ens tänka på hur det ser ut. Men ack så härligt. Glad Gustaf dansar. Jag känner hur människor stannar upp lite i morgonstressen. Deras blickar letas mot mitt håll och jag ser hur vissa höjer på ögonbrynen.Tar av mig ena hörluren och inser att även andra kan höra mitt höga nynnande. Men den gör inget. Att P1 spelar Vapnet är så pass ovanligt att en får ta vara på de få stunder som erbjuds. Mira spelade upp den här låten för mig den första kvällen hos henne. Det var ett tag sen nu. Men jag minns att hon ville muntra upp mig. Sen satte hon på den här låten som jag kunde peka fingret med. 

 

Jag träffade förresten Mira på den ökända sidan Qrusier. Någonstans bland alla erigerade penisar och skamliga förslag så hittade vi varandra. Jag minns inte hur, men på något sätt började vi prata. Vi bytte nummer. Började träffas på kaféer bara för att få prata. Tog evighetslåga promenader i bortglömda förorter. Allt som jag någonsin känt berättade jag för henne. Mira fick även se mina blåmärken som jag annars försökt dölja. Hon tyckte att jag skulle anmäla men så långe jag och min mamma bodde under samma tak fanns det ingen chans i världen. Mira blev som en storasyster. Senare blev hennes hem en frizon. Det var dit jag flyttade när jag fyllde arton. Då var hon tjugotvå och jag sov på en madrass i vardagsrummet. Men det gjorde inget. För vi förenades i vår egen misär och behov av sällskap. Fina Mira. Mitt hjärta blir varmt när jag tänker på henne. 

 

Jag minns inte hur det började. Men jag vet att skolkuratorn berättade att ens första minnen inte kommer förrän en är runt fyra år gammal så började det nog tidigt. Känner jag min mamma rätt så började det samma dag som jag föddes. Det var som om hon alltid hittade ett fel på mig. Det fanns ingen chans att jag någonsin skulle göra rätt. Ett snedsteg på millimetern och blåa fläckar klädde min kropp strax där efter. Talade för högt. Blåmärken. Talade för lågt. Blåmärken. När det gick dåligt i skolan var jag korkad. Blåmärken. När det gick bra anklagade hon mig för fusk. Blåmärken. En gång sa hon till och med att jag nästan betedde mig för perfekt, att jag inte har någon egen vilja utan bara följde andra. Jag gjorde som hon sa, ironiskt nog. Blåmärken. Det blev inte bättre i högstadiet när jag började rata typiska så kallade killsaker. Det började sakta när jag hittade nya vänner som inte bara var killar. Blåmärken. Jag började då, redan på högstadiet förstå att jag inte kände mig helt bekväm i allt som killar skulle gilla. Jag kände mig inte helt bekväm i att förväntas vara bråkig, låta högst och bara var allmänt jobbig på lektionerna. Så jag ville ta kontrollen över det enda hon inte kunde kontrollera. Min kropp. 

 

Även fast det verkade som att hon såg det som sin uppgift att förse min kropp med blåa fläckar, så kunde hon inte kontrollera vad jag åt. Inte heller att jag lät håret växa. Människor började till min stora glädje att bli förvirrade angående min könsidentitet. Till mammas fasa så klart. Blåmärken. Jag var så himla smal. Men när jag kunde se mina revben som tydligast så började ändå mitt självförtroende växa. Hur motsägelsefullt det än låter så kände jag på något sätt att uppdraget var slutfört. Aptiten började komma tillbaka. Det var två dagar innan jag fyllde arton och jag var redo att göra slut med min familj.

 

Sen var dagen äntligen här. Innan familjen hunnit vakna packade jag mina väskor och sprang till tunnelbanan. Det var en ren känslostorm som yttrade sig på röda linjen. Men jag kände mig lättad. Som om jag precis rymt från ett dödsstraff. Där mitt enda brott var att vara mig själv. Något som tydligen var så kallat normbrytande. En person som varken kände sig som man eller kvinna. Nu på senare tid har jag förstått att det kallas genderqueer, men det uttrycket hade Gustaf 18år aldrig hört talas om. Något som kanske hade varit skönt att vila sig mot. 

 

Rocken fladdrar i vinden när jag rör mig på Söder. Våren har precis tagit fäste. Isen är nästintill borta. Endast små grustäckta snöhögar är kvar på sina hörn. Fågelkvitter och vårblommor har tagit ett stadigt grepp om naturen. De allt ljusare kvällarna har börjat skvallra om kommande sommarnätter. Det är som poesi för själen. Det märks ändå att vintern har satt sina spår. För våren chockar en lika mycket varje år. Tänk vad lite sol kan göra för humöret. Att slippa tjocka koftor och enorma fyrkantiga jackor likaså. Mariatorget har precis börjat vakna. Trötta människor rör sig längs den högt trafikerade Hornsgatan. Boende öppnar sina dörrar och betraktar livet med en egen take away kopp av porslin i enda handen och en sprallig unge i den andra.  

 

Jag tittar på mina naglar, det djupblåa nagellacket har börjat flagna längst fram. Nagelbanden är slitna. Aldrig perfekta. När jag börjar vakna ur min egen värld går det en kvinna över vägen. Hon ser ut att vara i övre medelåldern. Det bruna håret har börjat skifta i grått, det fladdra när hon går. Stövletter i svart skinn, liten klack. Skimrande läppar. Väskan från ett känt märke är halvt öppen. Hon tittar på mig, som om känner igen mig. Min kropp stelnar, jag kan inte röra mig. Nej det kan inte vara. Det får inte vara.  

 

Nej det är det inte. Ansiktsdragen avslöjar henne. Kroppen faller nästan ihop. Från stel till mjukare än något annat. På en bänk försöker jag andas. Gustaf det är lugnt. Det var inte mamma. Tack världen att det inte var mamma. Det var ett bra tag sen hon befann sig i mitt huvud. Har nog försökt att förtränga henne. Så dumt men ändå så befriande. Så skönt att inte tänka på det som gör ont. Mira har sagt att jag inte ska behöva träffa henne förrän det verkligen känns rätt. För att det är hon som gjort fel, inte jag. Jag minns hur det lugnade mig. Det gör de fortfarande. Förstår inte om jag tänker högt eller inte. Det snurra. Men de spelar ingen roll längre. Det är lugnt. Allt är lugnt, egentligen.  

 

Efter en kort stund inser jag vart jag var på väg. Det är inte långt borta. Jag kan se dörren från bänken. Den är i mörkt trä, lite sliten. Handtagen blänker i mässing. Den har nog några år på nacken. Solen har gått i moln och jag känner hur en frisk vind letar sig innanför rockärmen. Nu börjar mitt liv tänker jag när jag tar tag i dörren till min första arbetsintervju.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej