Är sedan några timmar hemkommen från Ung vänsters 46e kongress i Linköping. Efter att ha levt och andas med förbundet i fyra dagar går det inte annat än att återigen bli lite förälskad. För det är något med att väckas på morgonen av kamrater som sjunger Bella Ciao och Leve Palestina. För vi är ju ändå kulturmarxister. Det är något med maten. Hur vi förenas kring fantastiskt god vegansk mat. Det är något med alla grymma tjejer. Hur de lyfter debatten och hur de  hålls en kamratling ton även i de lägen då vi inte håller med varandra. Det är något med hur ett förbund kan vara så beroende av såväl kaffe som Trocadero. Det är något med att umgås med människor utan att behöva få skit för att en är socialist, feminist och antirasist. Sen är det något med kärleken. Att alla är vi kamrater. 
Det bästa distriktet - Ung vänster Storstockholm
(bild snodd av Peeter)

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej