Imorgon åker jag till Gotland. 07:30 går båten och jag lämnar fastlandet i tio dagar. Åker dit för Almedalsveckan och för att träffa vänner. Gjorde samma resa förra året. Oh så bra det blev. Längtar verkligen. Så bloggen kommer alltså att vara död fram till måndagskvällen den åttonde juli. Så här såg de ut förra året:
 
Sist blev de en låt med The Kooks. Ett självklart val då det är ett band som jag verkligen tröttnat på. Men det vore ju tråkigt att upprepa sig. Det är bara att kolla i arkivet under 2011 -> april och maj om du är nyfiken. Men okej den här låten. Simple plan lyssnade jag på i fyran och femman, alltså när jag var runt 10-11. Så det är ett tag sedan. Men jag minns allafall hur jag älskade den här låten. Hur mitt lilla jag kände att jag faktiskt kunde relatera. Med största sannolikhet upptäckte jag låten på MTV, för att sedan leta upp den på youtube. Så mycket ogillar jag den inte, blir alldeles för nostalgisk när jag hör den för att kunna hata den. Men nu för tiden är det verkligen inte min musiksmak. Jag tycker inte om tonårsångesten, jag tycker inte om "jag är så himla deprimerad, tyck synd om mig", jag tycker inte om "jag är så himla unik och ni är bara så ytliga". Men ja det gjorde jag i fyran och femman. Älskade musikvideon, nu tycker jag att den är ganska töntig. Är väldigt tacksam över att jag både jag och min musiksmak har utvecklats. Hade inte velat leva kvar i de där träsket. Så här har ni en låt som jag brukade älska men nu hatar:
Har verkligen tänkt på de här, letat igenom mina listor på spotify. Den här låten har legat i bakhuvudet men jag har inte velat ta den. Det är en så deppig låt. Men samtidigt är jag sådan, lite deppig. Dessutom finns de få glada låtar med vettiga texter. Alltså vettiga på de där totala igenkännigsviset. Så det fick bli min gamle favoritlåt Ingen soldat. För jag känner igen mig i deppigheten. Att må riktigt dåligt. Jag känner igen mig i oviljan i att anpassa sig till verkligheten. Jag känner igen mig i den där envisheten - I rispan från min vrede, ska jag sätta jord och så, i skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå. Att hur illa de än blir så tänker jag aldrig ge upp. Jag vägrar till exempel låta min fars död påverka min framtid. Alltså i den meningen att jag vägrar låta en sådan sak stå i vägen för att jag ska orka ta mig egenom skolan osv. Att ta studenten är ett mål inte långt borta nu. Så eftersom jag känner igen mig väldigt mycket i den här låten så får jag väl säga att den beskriver mig. 

Liknande inlägg