Jag blir nog lika provocerad av män som säger att jag inte ska ta åt mig. Som män som förolämpar mig, använder härskartekniker eller bara är rena sexister. Visst vore livet skönt om en inte behövde ta åt sig. Världsproblemen lösta. Men det handlar om hela grejen att män inte ska lägga sig i hur kvinnor ska känna. Det handlar om friheten att få känna precis hur en vill. Om män som anser sig ha friheten att kontrollera kvinnor. Även män som ser sig som feminister.
 
Klassiker som jag hört från diverse män som skulle kalla sig feminister:
"Men det är okej. Män kan vara hemska. Men det viktigare är att du inte tar åt dig."
 
Då kan väl alla män sluta ta åt sig när vi pekar ut männen som en stor del av problemet. Låt mig gråta, låt mig skrika, låt mig få vara människa. För människor gråter, skriker och tar åt sig. Låt mig få styra mina egna känslor utan att ni lägger sig i. Låt mig va helt enkelt. 

Vi skriver en novell i kursen Medier, samhälle och kommunikation. Minst 1200 ord ska skrivas och jag är än så länge på 1020 ord. Novellen är nästan klar, men ett stycke till ska in så det blir nog inga problem att nå 1200 ord. Här är inledningen som jag känner mig rätt klar med.

Än så länge heter novellen Hon bara tittade sig omkring.

 

" Hennes hår fladdrade fint i vinden. Men hon hade nog inte kallat det så. Utan snarare att de tunna håret sakta slets i vinden. Hon hade försökt dölja sina röda kinder genom att vända bort ansiktet. Lo hade kommit med den bortförklarande kommentaren. Att vinden är för stark, att det blir kallt. Att håret slits mer då, tydligen. Sen hade hon tagit upp en tillskrynklad servett från fickan. För Lo var alltid lite förkyld. Hon hade diskret torkat bort droppen från den rinnande näsan. Hon hade sakta börjat stampa på stället. För Lo var alltid lite otålig. Hon hade tagit av sig vanten och sakta börjat klia på sina torra händer. Händerna hade fått diskreta vita sträck nära handleden. Det gjorde nog ont, egentligen. Hon hade rättat till den figursydda rocken. Hon hade börjat klia på nyckelbenet. Hon hade klagat på värmen. Trots att marken var klädd i frost. Trots att fåglarna flytt för längesen. Trots att vi gick vidare mot något annat. "

 

Satt och skrev i Liljeholmen idag medans mor och mormor gick runt i gallerian. Det är deadline på torsdag så det var skönt att sitta och plugga. Skrev drygt 450 ord så det behövdes verkligen. Så här såg jag ut, haha:

Liknande inlägg