Fint ur diktsamling av Hans-Christian Ericson.
Jag vet inte varför jag medvetet gräver ner mig själv.
Jag vet inte vad jag håller på med. 
Nu har jag börjat skolan på riktigt. Försvunnit ut i mörka korridorer. Försökt gömma mig bakom mina vänner. Försökt tänka på annat. Misslyckats. Försökt snacka med lärare. Misslyckats. Men jag åkte till min gamla högstadieskola efter att jag slutat för dagen. Blev mer motiverad på gymnasiet när jag mindes hur mycket jag hatade högstadiet. Hopplösheten, brist på motivation, meningslösheten. Allt satt kvar i väggarna. Men jag träffade lärarna, det var skönt. Känns så skönt att känna de som människor och inte som lärare. Men bäst var det att träffa min gamla mentor. Han gick på pappaledighet när jag och min årskurs slutade nian. Har alltså inte träffat honom sen dess, även fast jag besökte skolan för ett år sen ungefär. Har skrivit om min gamla mentor förut, en så himla fin människa. Jag behövde det där för att orka tvåan. Jag behövde påminna mig själv om att jag faktiskt klarade av hela högstadiet trots allt som hände runt mig. 

Liknande inlägg