Orkar inte skriva hur jag mår. Pappa tog sitt liv i söndags och jag vill bara försvinna. Kan inte hantera mina känslor. Emmaboda var fint på sitt sätt men mest jobbigt, regn, trasigt tält, lera, camp grannar som spelar dubstep till klockan fem på morgonen. Det var minst lika jobbigt att komma hem. Till ett hem som inte längre känns som ett hem. Det är ett ställe där sorgen satt sig i väggarna. Ett ställe där ingen tar hand om något, inte ens sig själva. Ett smutsigt ställe med disk i varje vrå. Ett ställe som jag hade flytt ifrån om jag inte hade blivit så jäkla sjuk på Emmaboda.

Jag vill inte prata, jag vill ha någon som tar hand om mig och säger att allt kommer bli bra.

Är så jäkla chockad över det som hänt i Norge. Hela min familj är helt paralyserad. Alla sitter med stora ögon och tittar på NRK som visas på Svt2. Jag, pappa och syster är mest chockade och kan knappt prata medan mamma mest är ledsen. Hon har själv varit på läger med Unga Örnar i Norge. Jag så arg, ledsen och känner bara FAAAAAN.

Liknande inlägg