Imorgon är årets sista dag, kände att jag vill skriva om 2010 innan de tar slut.

2009 slutade deppigt och 2010 började likaså. Dom första månaderna satt jag bara inne och grävde mig djupare och djupare ner i misären. Egentligen hade jag inget att vara ledsen för, mitt liv var bra men de är var nog hopplösheten och stillheten som gjorde mig rädd.. Jag förstorade allt och var väl mest ute efter uppmärksamhet och kärlek, fast jag var inte beredd att försöka göra något åt de.

När jag blev mer social kändes de ljusare men förändringen gick lite för fort, de blev stress istället då jag har svårt att umgås ofta med människor, de måste gå någon dag innan jag kan bli social igen. De visste jag tyvärr inte då.

Blev villig att ta tag i de, började gå till skolans kurator. Tack Lena även fast jag hatar dig nu så hjälpte du ur mig den där perioden.

När jag blev tillsammans blev Ludde kändes de ljust, första kyssen och allt sånt där. Vi tillbringade mest tiden hos mig eftersom de regnade så mycket i början av sommaren. De tog slut och jag började umgås med Liam och Felix, dock två mycket korta vänskapsrelationer men våra promenader minns jag väl, så himla fint ibland.

Även fast jag träffat väldigt många väldigt fina människor så är nog min mamma den person som jag kallar för "årets vän". När hon och jag åkte till Östersund, när vi lyckades överleva utan både bil och internet, när vi gick hela tiden men tog nattbussen hem, när vi släpade våra tunga väskor över hela Göteborg dit vi åkte efter yran, när vi på tåget hem sa "fan kan vi inte stanna några veckor till", när vi tog bilen till Linköping, när vi letade upp varenda second hand butik i hela den staden, när vi sjöng så högt i bilen att vi knappt kunde prata, när vi skrattade åt deras dialekt, när vi kramades i kylan, när tanten på cafée blev sur och vi köpte lunch på hemköp istället, när vi frågade "jaha, vad åker vi idag?", när vi var lyckliga.

Mitt engagemang har vuxit och jag delade ut både flygblad och valsedlar för miljöpartiet, politik är något jag brinner för men jag vill inte bli politiker då jag under debatterna nog tyvärr skulle likna Maud Olofsson (dvs skälla ut personen med andra åsikter). Fast de har inte varit kul att vara åt vänster de här året med tanke på valresultatet och alliansens skit förslag, sen också all skit vi fått i medierna. Dom hade till och med räknat ut att de rödgröna fått 25% mer negativa artiklar än alliansen.

Jag har mått dåligt på grund av mycket men de bra väger ändå över, bara de att jag lyckats acceptera mig själv är en stor sak. Jag vill fortfarande förändra saker med mig själv men då handlar de mer om att förbättra och inte ändra helt, jag har lärt mig att jag har världens bästa vänner, jag har lärt mig att försöka få dåliga saker att försvinna.

Jag har varit på många konserter och spelningar, vilket har lett till att jag under vissa perioder levt i ett konstant lyckorus.

De finns mycket musik som förhoppningsvis kommer få mig att tänka på år 2010 men den som jag lyssnat på mest intensivt under flest perdioder är Joel Alme. Hans spelning på storsjöyran räknar jag som de bästa jag sätt, satt i salongen och fick nästan en hjärtattack, jag har aldrig blivit så berörd av en konsert. Den låten som jag just nu spontant kommer att tänka på är denna:


Sammanfattningen blev konstig, förlåt men jag orkar inte skriva en bra text.
För några år sedan läste jag en krönika skriven av Linda Skugge, den handlar om Lars Winnerbäck och låten Stackars, eller ja texten handlar väl mer om hennes hat till honom. Jag har tänkt på texten väldigt mycket och sen jag läste den första gången ogillar jag Skugge, de finns fler anledningar till att jag ogillar henne men krönikan är en av dom. Fick för mig att googla och se om jag kunde hitta texten igen, de gjorde jag och nu blev jag ännu mer arg en första gången jag läste den, hade väl annars glömt bort hur stort hennes hat verkligen är.

Här kan du läsa krönikan.

Liknande inlägg