Ett år sedan nu, exakt på dagen.

Minns att jag dagen efter tog ner en poster med filmen, kan inte fatta att den fortf ligger ihoprullad ovan på min garderob. Så här beskrev jag dagen på bilddagboken, något uppskakad:  

Filmen var skit bra.

Asså det var så att killen som hade skapat filmen kom fram när filmen var slut och först fick tre tjejer som varit med mkt komma fram och sen fotografen och sen fick bandet bestående av trummisen, johan, en tjej (glömt namnet) och han som spelar fiol komma fram och sedan lasse, efter som mobilen var av hann jag inte fota johan. Sedan när alla går ut till "hallen" på biografen och där står lasse och skriver autografer. Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv ;D
(plus att jag såg Anna :)

Orkar inte rätta ev stavfel då det skulle förstöra känslan jag hade då.
Kan fortfarande få samma känsla som jag fick när jag stod där (och han drog i min jacka så jag skulle stå rakt x).



Bland tårar, medelklass skam, höst i vintern och meningslöshet finns det ändå saker som får mig att le

 

I mitt liv har varje dag en känsla eller citat. Dagens var politiskt, jag ville göra något åt SD och KD. Men även alla dessa kapitalistsvin. Världen är ett stort pengar monopol då de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Bara för att jag är född i en en medelklassfamilj med en lågutbildad och en högskoleutbildad förälder. Så ska jag få en sämre framtid och en otryggare tillvaro. Är man rik och välutbildad då tar moderaterna hand om en men de skiter i oss andra. Att detta är orättvist har man sagt i alla tider men detta är fan inte rättvist. Denna himla globalisering. Jag vet att denna text borde handla om miljöförstöringar och växthuseffekten men det tar jag när jag känner för det.
Jag vet att detta inte är det jag brukar skriva om detta men jag kände att jag behövde skriva av mig.



Liknande inlägg