Egentligen är jag så trött på att beskriva mig själv. På div gaysidor, när jag träffar nya människor osv, alltid kommer frågan vem jag är. Ibland känns det lättare att säga vad jag inte är. Hej jag är inte moderat, gay bi eller hetro, inte nattmänniska eller hundälskare (osv). Det är svårt. För varje gång som ska göra just det så måste jag gå in i mig själv. Värdera vilka egenskaper som är värda att nämna. Så att personen i fråga får rätt bild av mig. Tyvärr får de flesta en väldigt negativ bild eftersom jag inte vill att de ska bli besvikna när de får se mig från min dåliga sida. Jag nämner gärna att jag inte gillar när folk skämtar med mig, att jag lätt kan bli lite sur och att jag ofta blir avundsjuk på allt från kläder till partners så att säga. Idag bad min psykolog mig att just beskriva mig själv. Det var så himla svårt just på grund av att jag är så trött på det. Jag fick inte fram ett ord. Valde specifika egenskaper som var smått nedvärderande också för att jag inte vill glorifiera mig själv. När hon skulle beskriva mig så blev jag förvånad, hur kunde hon förknippa de orden med mig. Glad och stark var några av orden. Jag är den sista som förknippas med ordet glad. Har ju under hela mig uppväxt fått höra att jag är den där sura tjejen. Stark är också konstigt. Men så är det. Nu ska jag försöka beskriva mig själv för ännu en person på ännu en gaysida..

Vågade inte gå på skrivlektionen idag, var rädd att bli utskälld av min lärare. Istället så blev jag i alla fall intervjuad av en person som ska/håller på att starta en skola. En filosofisk skola med ett bra genustänk. Jag blev intervjuad om just genus. Det var sjukt intressant. Skolan skulle tydligen bli en ny typ av aktiebolag som ger begränsad med vinst till ägarna. Så det är ju bra.. Det var för övrigt grundaren som intervjuade mig. Det var så skönt att en människa med makten att förändra verkligen lyssnade. För det är så lätt att snacka med föräldrar och lärare utan att det förändrar något, för de har inte makten. Hen var verkligen intresserad av vad jag sa, sjukt nog så händer inte det så ofta.

Lyssnar på Midlake och gräver ner mig i en grop. Blir nervös och nojig över allt. Alla skolarbeten ska vara inne på fredag, trots att jag bara har en uppgift kvar så får jag panik. Det kändes bra med rikstinget och allt. Fick ju träffa människor som jag inte träffat sen veckokursen i januari, väldigt fina människor som jag saknat. Men sen är de ju det här med våren. Det finns de som blir deprimerade när våren kommer, misstänker att jag är en av de. Alla blir så lyckliga, sen sitter jag i ett hörn och skriker för mig själv MEN JAG DÅ?! Låter väl som en vanlig tonårings jakt efter uppmärksamhet. Nej ja sociala sitiationer skrämmer mig mer och mer. Ungefär så här känner jag mig:

Min fina barndomsvän fyller 17 år idag, så här skrev jag till henne:

Ibland blir jag så förvånad över att pappa är död. Jag förväntar mig fortfarande att han ska gå ner för trappan när jag sitter i vardagsrummet. Det är ungefär åtta och en halv månad sen nu. Så det kanske inte är så konstigt egentligen. Men det konstigaste är inte att han är borta utan snarare att det bara är vi kvar. Vi är en familj på tre personer. Jag är så van att ha en medelstor familj. Två föräldrar, två barn. Ibland hoppas jag verkligen att mamma ska hitta någon. Bara för att fylla ut tomrummet. Så ja när jag tänker på det är är det förutom kramarna själva närvaron som jag saknar mest. Vi kämpar med att försöka fylla pappas tomrum men ingen orkar. Han var så mycket, hela tiden. Ja nej så kan det bli.

Hade nationellaprov i Engelska idag, hör och läsförståelse. Läsförståelsen var det väl ingen fel på men hörförståelsen var värre. Kände mig korkad och dum. Det är synd det där. För jag kände mig säkrare på engelska i nian än jag gör nu. Men ja det är som det är.

Precis som rubriken antyder så är jag precis hemkommen efter Ung vänster Storstockholms vänsterhelg. Det hela tog plats i Södertälje, det är en väldigt fin stad för övrigt, hade aldrig varit där innan på det sättet. Följande två bilder tycker jag sammanfattar helgen väldigt bra:

Mina hälar är krossade

 

mina fötter trampar glas

 

det svider när jag släpar mig fram

 

men det är väl okej någonstans

 

att gå till jobbet

 

För Fredrik Reinfeldt låter mig inte vara hemma

 

jag ska slita av alla senor

 

mina muskler ska överarbetas

 

och sakta dras isär

 

eller hur Fredrik?

Jag tror det var förra veckan som en klasskompis och ja vän sa "Clara hälften av alla gånger du pratar om något fattar jag inte vad du menar". Jag började tänka på det där. Så mina klasskamrater bara ler och hoppas på de bästa när de egentligen inte har någon aning om vad jag snackar om. Är mitt ego så stort att jag medvetet pratar om mindre kända saker eller har jag korkade klasskamrater? Förmodligen en blandning. Okej det vettiga svaret är att de inte är speciellt insatta i varken politik eller den musik jag lyssnar på. Tycker att det är lite fint ändå. Att de låsas förstå. Uppenbarligen kan de låsas väldigt bra eftersom jag inte märkt något. Men ja det går att se på det på flera sätt. Jag kan ju bli besviken och önska att de sa till. Men just nu är det väldigt skönt att leva i en vit lögn.

Fingrar på knäskålar